Jag vaknade klockan 6 på morgonen av att mamma skrek att jag skulle hämta vatten, jag såg mig omkring efter kannan, det stod inte mycket möbler i våran lila hydda, det väggarna var gulvita och det låg några filtar på golvet, vi hade ingen dörr heller, bara en stor öppning.

Jag tog kannan och gick ut i den varma solen som stekte, sanden under fötterna brände och det fanns ingen skugga alls.

Jag började med långa vandring mor den lila floden som fanns ungefär 1 mil från våran by.

Det enda jag såg på min väg var sand och några små ruttna träd.

Det finns nästan inga djur här, och ingen by på flera mil.

Jag kände mig ensam, jag hade aldrig någon att leka med, jag skulle aldrig få det heller, för här finns det tid för sådant.

Det är bara öken, och det är svårt att få mat, och därför måste jag arbeta.

Jag drar mina fötter genom sanden och det gör ont, jag har sår under fötterna eftersom att sanden är så varm.

Medan mina tanker flög omkring någon helt annanstans så märkte jag inte ens att jag var framme vid den lila floden.

Jag kollade på den och såg att den höll på att försvinna helt, snart finns den inte kvar.

Det är bara lite vatten kvar, vattnet ser mer ut som brunt vatten, som lera fast vattnigare.

Jag böjde mig ner för att fylla vatten i den lila bruna lerkannan.

Jag tog upp den från vattnet igen och blev lite lerig om händerna.

Jag satte kannan på huvudet och började gå tillbaka.

Såren på mina fötter blödde och sanden trängde in i såren, det började svida.

Jag såg en flock med fåglar som flög förbi över mig, det kändes som att någonting var fel, annars skulle det inte vara så mycket fåglar som flyger över mig med sina stora vingar och skriker.

Vinden börjar dra i mitt hår, och  jag blir lite nervös, det brukar inte blåsa så mycket här, det är bara värmen, den är obeskrivlig.

Det börjar blåsa mer och jag börjar gå snabbare trotts smärtan i mina fötter.

Jag hör ett ljud bakom mig, det låter som en prärievargs ylande.

Jag vänder mig och ser det..det som jag alltid fruktat att få uppleva.

Det är ett stort gulbrunt moln som snabbt rör sig mot mig..mot byn.

Jag släpper vattenkannan och springer, springer tills jag jag inte kan, mina ben viker sig, smärtan i mina fötter..jag klarar inte av det längre.

Jag hör stormen bakom mig, den kommer snabbare.

Plötsligt överväldigas jag av det gulbruna molnet, jag kan inte andas, min mun fylls med sand, jag ser inget.

Min sista tanke var: Mamma fick aldrig sitt vatten...

Hejsan!

Tänka att ni skulle få läsa en liten kort grej jag skrev förut!

Det som verkligen är JAG går inte att se i någon spegel, går inte att se överhuvudtaget, den JAG är, den finns inom mig, i mitt hjärta, där kan ingen se mig, alla är ytliga, dömer efter det dom ser, det är fel, man kan inte se en persons inre, man måste se djupt in i själen  för att hitta  den rätta personen, se djupt in i hjärtat för att finna den riktiga ängeln som lever på insidan, inte utsidan, utsidan är bara till för att vi ska kunna gå, och visa vad vi känner.

Jao!

Bra va XD

Blev dock inte nöjd överhuvudtaget!

Har en ny kategori!

Som heter Noveller och andra skrifter i menyn nu!

Där kommer jag rätt självklart lägga in saker jag skriver.

Ska snart lägga mig eftersom att jag har ryggont och är sjukt trött för den delen.

Tog en bild på min rygg!

Mobba inte D:

Det är en Webbcam bild..

Men ni ser min söta kant på byxorna, sen över de ser ni en blå rand XD

Som är en blå tejp sak som ska hjälpa, sen ovanför de så

är de min koft-kant!

Fint va :D

Åh gud vad trött jag är XD

Ska antagligen till husvagnen på fredag så ni vet de.

Men bloggar ju ändå, när jag hinner.

Men vi kanske måste lämna in datorn under sommaren

D:

Hoppas seriöst inte de!

Jag får damp då!

Ska ju förviso inte sitta vid datan så mycket men när de regnar och så?

Men aja jag DÖR av trötthet så jag bloggar mer i morgon.

Hejdåå!